Parken, minnen, människor, drömlika världar,
Jag älskar parken. Jag älskar vår lilla (eller ganska stora faktiskt) park precis utanför huset en sådan här mulen men ändå solig dag, njuta av värmen och ensamheten, ta några meningslösa fotografier och filma sig själv när man går. Sådant man gör i hemorten en händelselös dag. Sitta och tänka på en massa saker som man sedan tänker skriva ned men som man glömmer när man väl sitter framför datorn hemma i lägenheten.
Jag älskar parken. Det har hänt så mycket där, finns både roliga och smärtsamma minnen, men allesammans goda minnen när man ser tillbaka, leendes mot den dåvarande smärtan eftersom de var då och inte nu, nu är det över och kommer aldrig igen. Skulle man ju komma tro. Men det är klart att allt jag gått igenom kommer upprepas för nej det är svårare än man tror att lära av sina "fel". Är jag inte en människa då? Eftersom den förmågan är en av människans stora gåva och verktyg för att klara sig. Fast en människa bara är några sammansättningar av fysiska ämnen, inte svårare än så. Man behöver inte göra det svårare än så.
Jag älskar parken. För att man bara kan vandra runt coh förlora sig själv nästan, men det är det som är bra - att det bara är "nästan", för tack vare närheten till hemmet håller jag mig kvar vid jordytan istället för att försvinna in i mig själv och ut i det förlorade. Därför kan jag vara lite rädd för mig själv när jag lyssnar på musik bland ett fåtal människor som jag inte känner. För då kan jag förlora mig själv. Helt. Farligt. För att vara försvunnen inte gör många gladare.
Kanske inte ledsnare heller men...
Kommentarer
Trackback
